POSTMODERNISMDet räcker inte med för att låta fakta, evidens, objektivitet och neutralitet utgöra grundnivån för en analys. detta krävs även att söka vilka föreställningar som bygger upp vår uppfattning ifall rationalitet, verklighet och prövad kunskap. Det menar Nora Hämäläinen och tar den svenska skoldebatten som exempel.
Att journalister, författare och andra icke-akademiska intellektuella kan titta postmodernismen som skyldig mot högerpopulisternas faktafusk är ganska begripligt. Många av dem som deltar i samhällsdebatten har studerat på , och talen, läst lite postmodern teori på universitetet, ogillat det, och fått sitt ogillande bekräftat från lärare som sagt för att det där är farligt flum. När de såsom fick med sig den negativa inställningen senare stöter på begrepp som ”alternative facts” har de enstaka färdig ram att sätta in tänkandet i: detta postmoderna tänkandet har slagit igenom och åstadkommit just vad man befarade. detta finns förstås också dem som ha
Text: Frida Beckman
DEN SVENSKA SKOLANS KRIS är, som sig bör, ett återkommande debattämne i den svenska offentligheten. På senare år utpekas allt som oftast postmodernismen som en av bovarna i sammanhanget. Professorer inom filosofi, integrativ medicin, finans och statsvetenskap tycker för att ”mycket av skolans elände bottnar i att denna kontroversiella teori, eller snarare parodier på den, äger ett sådant oerhört genomslag i skolvärlden”1 och för att den postmoderna kunskapssynen lett till ”post-truth schooling”.
Ledarskribenter anser att postmodernismen får pedagog att ”likställa vetenskap tillsammans religion”3 och att detta är läroplanens allt fler inslag av ”politiska trendideologier som har skapat kunskapsfallet, underminerat läraryrket och förstört den svenska skolan”. Vissa debattörer lägger rentav an en konspiratorisk förklaringsmodell samt menar att en extrem ”postmodern kunskapssyn” omöjliggör ”effektiv kunskapsförmedling”, att denna ögonkontakt återspeglas i läroplaner, kursplaner och kunskapskrav