Nu i veckan deltog jag i en inspirerande kurs på Göteborgs universitet arrangerat av det nyuppstartade nätverket för politisk idéhistoria. Likt de andra deltagarna bidrog jag med en redovisning på 15 minuter liksom jag postar manus mot nedan. Detta är en ”work in progress”, dock ger inblick i enstaka del av mitt avhandlingsarbete.
Bakgrunden till presentationens titel existerar att jag sedan hösten skriver på en avhandling med titeln Two Quests for Unity, vars huvudpersoner är den brittiska historikern och filosofen Robin George Collingwood och den amerikanske pragmatisten John Dewey. Jag argumenterar för att avdelning (unity) kan ses liksom ett gemensamt mål till deras tänkande och för att detta bör förstås utifrån deras relation till idealismen och liberalismen. Deras enhetssträvan handlar dels om en insisterande på nödvändigheten för att sammanföra olika kunskaps- samt erfarenhetsformer, som historia, tänkesätt, religion, estetik, politik samt naturvetenskap, vilket bör förstås som en kritik från vetenska
Enligt arbetssamhällets ideologi och instrumentella syn på utbildning syftar studier till att utföra människor anställningsbara. Enligt detta synsättet &#; som tydligast formulerats i Svenskt affärs rapport Konsten att strula till ett liv () &#; är många humanistiska kurser överflödiga eftersom dem saknar en direkt koppling till yrkeslivet. Ett humanistiskt svar på kritiken existerar att framhålla att humaniora faktiskt ger färdigheter såsom är eftertraktade på arbetsmarknaden, exempelvis språkkunskaper och interkulturell kompetens. Men, brukar oss humanister tillägga, utbildning syftar inte enbart till för att förbereda studenter för yrkeslivet, utan ska också fostra goda samhällsmedborgare och bidra till vår autonomi samt våra individuella bildningsprojekt. Just ordet bildning är svårt att komma runt såsom humanist. Jag har ständigt varit kluven till detta på grund av dess konservativa och elitistiska klang, men ska nedan försöka formulera ett kritiskt bildningsbegrepp befriat från dessa konnotati